Tjugohundrafjorton - nytta med nöje och en del som inte passar in

i de två kategorierna, men det gäller att ändå hålla en positiv ton.

Det är dags igen som ni kanske kommer ihåg. Jag ska skriva lite om året som gått och

posta årets andra blogginlägg. Det har inte bloggats så mycket i år, men det gör inget.

Mer om det senare, eller kanske inget mer om det senare, ni vet hur det kan bli när man ska skriva något.

Förra årets krönika handlade mycket om resorna, peppen och festerna. Det var starka känslor och svängarna togs ut rejält i bildspråket. Tippar att det här blir ungefär samma sak. Det är ju inte så mycket som har förändrats, med en del stora undantag som jag kommer in på snart.

Nu kommer jag in på det stora undantagen:

Det har varit världens största skitår för gänget. Det har varit ett år där två pappor har försvunnit. Det är svårt att skriva smarta saker om det. Men det är ju det som är grejen lite grann. Man är ju inte så bra på att hantera sånt där, och man tänker att den det gäller inte vill bli påmind om det hela tiden, och kanske hen bara vill att vardagen ska vara så normal som möjligt, så där, och med det i åtanke så typ säger man inte så mycket. Det kan ju hända att det är så man ska göra ibland, men inte alltid tror jag. Det finns en massa love att hämta, men kanske man ska bli lite bättre på att säga det. Kärlek till er.

Det har också varit ett svinbra år för gänget:

Kommer ni ihåg hur jag åkte till Amsterdam med klassen i våras? En enda lång minneslucka för mig också kan jag ju skriva under på. Nej då. Jo då. Men ett par veckor tidigare var jag i London med både den ena och den andra.  

När man sitter och skriver i en svart liten bok på en flygplats så kan man välja typ om man ska känna sig dum eller bill murray-hemingwaysk. Man går och köper en sån där liten 4cl whiskey i taxfreen, sätter sig i närheten av gaten, tittar på folk, lyssnar på telefonsamtal, känner på pulsen, ni vet. Jag har testat det där två-tre gånger kanske och det har ju varit en katastrof, man blir jättemedveten om hur man sitter med benen och sånt där, men plötsligt en gång i våras så funkade det. Bara skrev lite slappt om hur de eldrivna fordonen såg ut som levande varelser där de körde runt med baggage och trappor utanför fönstret. Bara slängde ihop en och en halv sida eller så om dallrande luft och varm asfalt/jetmotorer, inga konstigheter. Man kunde ana att det skulle bli en bra resa om man säger så. Och det blev det också. Men nog om det.

Det är ju sommaren man minns bäst när man tänker tillbaka såhär. Man minns ju fiskelyckan i Tyreslöt, man minns ju baden, frontflipsen, mctwisterna. Man minns ju fotbollen och sådär. Det var en fin stund när vi skulle på Sommerfesten 3.0 och alla anlände och hängde på bryggan på Sørenga bakom operan. Några från klassen kom förbi också och så möttes ju mina två världar så att säga. Det var ju ingen som pratade med varandra eller så men jag kunde sitta på min handduk och titta på Tryggve och Alice till höger, och sen kunde jag vrida huvudet lite till vänster och titta på Kai och Mette. Det kändes som nåt stort. Sen var det roligt när Petter och Walle sprutade bag-in-box-vin ned i halsen på varandra när de sov (jag var inte där då, men båda har berättat om det flera gånger och de brukar skratta när de pratar om det).

Kvällen innan festen satt vi på Suhmsgate och Elisabeth hade hängt glödlampor bland växterna på balkongen så att allt kändes som en nice fotoshoot. Minns ni när jag skrev att Petter och Walle sprutade bag-in-box-vin i munnen på varandra? Det får mig att tänka på när rövgänget var i Dubrovnik och lurade i varandra äcklig vodka genom att hälla över det i vattenflaskor. Man är ju inte helt klok. Och i gryningen så sprang vi nakna så fort vi kunde längs med stranden.

Jag tog med Linda och tittade lite på vad Norrköping hade att erbjuda och det var både björnis och krunis. Det var bra att etablera lite såna bilder av Sverige. Norrköping har ett starkt kulturliv för att vara en medelstor stad. Stan är ganska liten, men den är sprudlande. Kanske hon vill flytta dit med mig nån gång om jag visar henne tillräckligt många bra saker. Jag tog med henne till Stockholm av samma anledning och det var bra tryck. Vid något tillfälle fick jag Klas bok som jag blev glad för och läste på tåget tillbaka till Oslo.

Just nu har jag ingen tydlig bild av nästa gång vi kommer att ses i stor flock. Juldagens braksuccé känns fortfarande färsk i köttet och nyår var väl ingen kanongrej sådär. Den firade man ju till sängs mer eller mindre pga överskattad högtid, alla uppskruvade förväntningar, etc,  så där var det väl ingen som hade nån speciellt minnesvärd kväll. Men juldagen kommer vi alla att minnas som den stora vinterfest vi hade tillsammans där alla var fulla och vi glömde att gå ut.

Jag kan komma över nån dag snart så kan vi hänga. Vi kan sticka en helg någonstans. Det finns Gran Canaria-veckor för 1500 spänn. Möjligheterna vet inga gränser, sky is the limit, eller snarare tvärtom pga flygets stora potential. Vi är på gång nu, det känns i hela kroppen, och jag vill avsluta med en liten dikt.

Vi är på gång,

det går bara uppför och uppför för oss.

Det var en gång,

när det bara gick nedför och nedför för oss

Men nu har det vänt,

det är en positiv kurva

På grund av att det har vänt,

ser vi nu en ny kurva

Det har väl aldrig varit så illa

att vi har gett upp

När det går fort och man mår illa

kan det va bra att titta upp

Om man inte vet var man tar vägen

Kan det va bra att titta upp och se på vägen

God jul och gott nytt år

2015, det kommer bli vårat år

Håll i er nu, för vinden wenner

Då kan man komma ihåg, jag har världens bästa vänner

Kram!

/S